Det börjar alltid med goda intentioner men på vägen förstörs alltid nått. Jag trodde aldrig att jag skulle vara en som lämnade, sårade och smet. Det är en underlig känsla när man börjar hata sig själv, den smyger sig på, äter sig in och för varje synd man gör måste man göra en till.

Jag grät när jag pratade med mamma i telefon, sa att jag kände mig så djävla ond. Hon sa “du är mycket, men du är inte ond, du har bara vant dig vid att göra fel”. Dem säger att sol kommer alltid efter regn, så ge mig den solen så ska jag hälla ner den i en pool och simma längd efter längd och växa mig stor.

Innan jag börjar blogga på riktigt ska jag bara försöka hitta något/någon hemsida eller ja, någonstans där jag kan skriva stabilt. De senaste dagarna har jag märkt att jag har 5 olika bloggar och jag behöver någonstans att skriva av mig.

Funderar på att skaffa en helt privat, där jag kan skriva av mig där ingen kan någonsin klaga eller ja, där ingen kan se vad som gömmer sig långt in i mig, eller vad som händer.

Behöver ett hemligt ställe liksom. Ni vet, när man var liten och hade ett litet gömställe och gjorde saker för sig själv, typ leka i skogen någonstans där ingen vet, kanske ha sina små grodor gömda där någonstans. Jag vill i varje fall ha något hemligt, eget, där jag kan gömma mina grodor, så inte mamma blir arg ifall jag har dem här hemma. Förstår ni ungefär?

Ögonen är fruktansvärt torra.

Jag vaknade klockan 07, ovetandes vad som skulle hända idag. Ingen planering har jag, men nu har allting hamnat såhär i tankarna för tillfället: packa, duscha, rida (duscha igen efter det?). Vad blir klockan sen? Om klockan blir som jag hade tänkt mig så kanske den är 14. Den börjar närma sig 10 snart. Fortfortfortfort går allting när man egentligen inte ska göra något tråkigt.

Hösten känns nära och jag har svårt att somna på nätterna, oron kommer och jag sover helst bort alla dagar jag kan, men då vill ångesten riva min rygg, så den vägen vill jag helst inte ta.

Försöka vara positiv är det jag ska vara, även fast ingenting annat syns, så är det egentligen inte jag, alltid.